1 juni 2024 - Skam
När man precis ska börja och hjärnan ba hmmm behöver jag inte nåt att tugga på...
Bakgrund: Såatte det hände igen. Det kom en söt kille, när jag var på pub crawl i Berlin. Han gav mig mycket ögonkontakt, och nu har jag honom på whatsapp och ber att han ska skriva nåt (bollen ligger hos honom). Jag har bestämt mig för att hålla fast vid ett outgrunligt halmstrå av hopp och intalat mig själv att han kommer skriva imorgon, men min erfarenhet talar emot. Mer behöver man inte veta egentligen, men han är tillfällig crush boi i alla fall.
Det är så dumt. Hur själen knyter sig så man känner det i armarna. När man skrev en fråga och lämnas på read alltså. Är inte det en superfånig grej? Det kändes som att alla oklara ghostningar någonsin kom tillbaka på en gång, som en massa lik runt om och man fick aldrig nåt svar på vad som hände med alla. Det gör ont för att såhär tolkar hjärnan det:
"Fattar du inte? De var tvungna att ghosta, annars kommer du ju hålla på i evighet. Ta en hint, det har blivigt pinsamt. Fattar du inte att du inte är så intressant? Det är också ganska creepy hur du går runt och tänker på den här personen du knappt känner, det är inte hällsosamt. "Bort från mig!" tänker dom, "jag har varit trevlig och artig, men jag vill inte ha dina besatta händer på mig" tänker de "ja, jag känner dina maniska vibbar, snälla låt mig vara". Och snälla det är ju inte första gången, det var inte bara en tråkig knasboll, det är ett mönster, kanske dags att lära sig något nån gång??"
Så tolkar hjärnan det när just den där personen inte svarar (vem som helst annars vore inga konstigheter). Och man vet ju att det inte stämmer, eller i alla fall, man vet att det inte hade varit en grej om det inte var en SÅN person. Men nu är det det.
Det där att sakna svar. Särskilt från de som sa att de ville träffas men sen bara slutade svara. Det hände först en, sen två, sen tre, sen fyra, sen fem gånger, och sen hade jag fått nog. Sen behövde jag återhämta mig. Och det var just det jag trodde att jag hade gjort, det kändes typ okej igen, jag var lite halvsugen att dra ut på bumble igen. Trött på planlösa helger, att känna mig som en hemma-tonåring. Saknar svenskarna, då fick man hooka... Kanske kan skriva något om dem nån gång, men inte nu.
Och då kom han, snygg, lite hmm stilfullt nördig. Lockigt hår, snygga glasögon, och! och smilgropar(!!) Tror nog det är min smak, lockigt hår och glasögon.
Karl-Bertil Jonsson-core
Men varför skulle han va begeistrad av mig bara för att jag blev förtjust i honom... Innan han svarade (för han svarade faktiskt, kl typ 0:40, nu väntar jag bara på att han ska ta initativ till en ny konversation), och jag bara vred sönder mig i sängen av typ skam, av stanken från de där liken jag trodde blivit begravda... Och ba varför gör jag det här mot mig själv? Igen?
För alternativet är väl att det aldrig blir något alls. Eller, att det DEFINITIVT aldrig blir något alls. Man missar ju alla chanser man inte tar,.. men samtidigt, kan man inte alls sikta så missar man ju ändå. Kan man väl lika gärna acceptera och göra nåt annat? Fast jag vill ju träffa......
Åh jag är också trött på att tänka i cirklar, jag har ju tänkt det här förr, jag blir så trött...