20 juni 2024 - Sara i 8B
- Hur är det med dig?
- Inte bra
- Jag ser det, berätta vad som har hänt
- Det har inte hänt nåt egentligen
- Ge dig, vad är problemet. Berätta hur det blev såhär nu, vad som har hänt
- men det låter så dumt när man säger det högt, man fattar inte, det låter ju dumt i mina öron, och då vet jag ändå bäst vad jag menar. I andras öron
- bry dig inte om andras öron den här gången. Du vet ju, ”teenage angst come all ages”
- men när får jag växa upp då? När får mina bekymmer låta som de är tagna ur Sara i 8Bs dagbok? Jag hör ingen annan 26-åring som håller på och bekymmrar sig såhär, de bara säger sånt där man ska säga. Som Sara i 8Bs föräldrar. Men det är ju därför hon stänger dörren och sätter på musik så hon inte hör om nån knackar.
- Så säg vad som hände då, Sara i 8B. Föräldrar kanske inte är så smarta ibland
- Så jag gick på en… klassfest… och så var det en kille där jag var lite intresserad av som jag tänkte prata med. Jag hade liksom tänkt att nu har jag chansen att kolla läget. Det här händer bara en gång per år, och jag har tänkt på det typ sen förra gången. Jag ser honom där någon gång i början av eventet, men har inte chansen att gå dit just då. När jag till slut försöker leta reda på honom är han borta. Jag spanar och spanar, kanske är han i andra rummet, eller det andra, eller det första igen. Men han verkar redan ha gått. Jag vet bara att han var där i början, men nu var det det.
- Osis
- Ja, men fattar du?
- Men hur var resten av festen då?
- Nu försöker du bara provocera
- Jovisst, men låt testa
- Okej, so what om klockan är 6 eller 7? Var alla där och väntade på att klockan skulle slå 6? Knappast?
- Vet du hur resten av festen var? Meningslös. Det var en jakt efter något som inte skulle hända, det var att vänta på en match som aldrig börjar. Jovisst kan man småprata lite medans man väntar, man väntar på att klockan ska slå 6. Den är 10 i. Den är 5 i. Sedan kommer någon och säger ojsan, den här klockan går visst fel, nu är klockan 7!
- Jag vet inte om den här metaforen hjälpte
- Nä
- Ser du? Det går inte att berätta på ett sätt som gör att man förstår, det låter bara dumt. ”Ja det var ju otur den här gången, men varför kunde du inte bara ha kul på festen istället?”
- Men jag är ju devils advocate. Men säg då, varför?
- Kan inte du sluta vara devils advocate
- Jag vill se var vi landar
- Det kommer bara bli ett virrvarr av saker man kan plocka isär och ifrågasätta hur mycket man vill, men när man tittar på det igen nästa gång är det likförbannat en klump igen
- Lämna metaforerna
- Det är ju otur varje gång. Jag kan inte ”njuta av festen” när jag egentligen försöker vara redo för något annat. Något annat jag hoppas på. Och sen blir det bara inte av. Då är jag så besviken att jag inte har någon lust eller energi att skifta fokus. Dansgolvet är stelt. Jag vet inte vem jag ska sätta mig och prata med. Jag har minglat länge nog och gjort så att jag inte riktigt hör hemma någonstans. Jag kan inte prata ändå. Hurdå ”njuta av festen”?
- Jag tror inte jag vet
- Jag vet. Någon annan kanske vet. Men inte vi
- Det finns säkert flera som inte vet.
- Och sedan kommer hela klumpen. Att det hände igen. Förhoppningar som krossades. Igen. Och igen och igen och igen och igen tills man frågar sig vad fan något ska vara bra för. ”otur den här gången” ge dig, det är inte bara den här gången det är det enda som någonsin händer. Det ser inte ut som otur, det ser ut som att det är så det är. Det är inte otur när man förlorar i lotto
- Låt mig försöka stiga ur rollen som djävulens advokat, om jag kan. Jag tror det här upplevda mönstret är som gör att det gör ont, evighetsspiralen som inte tar dig dit du vill. Jag tror du också hade kunnat leva med det om det verkligen bara var en gång. En fest du hade hoppats på något, men det blev inget. Jag tror att hade det bara varit denna gången hade du kunnat släppa det ganska snabbt. Kanske inte Sara i 8B dock, men du, du hade kunnat det. Du hade vetat och känt att det inte är hela världen och att det kommer andra chanser. Men när det faktiskt inte verkar komma andra chanser som ger något annat resultat, då går det inte att komma över. Då tvingas man vara kvar i känslan
- Jag förstår inte varför alla har fel när de säger sånt som ”nä men det kommer lösa sig, jag tror det, du kommer säkert hitta någon” jag förstår inte varför de har fel. Jag tycker inte de borde ha fel. Det låter som att de ska ha rätt. ju. Men de får fel varje gång. Och de kan upprepa det och upprepa det men det hjälper ju inte om de inte får rätt någon gång.
- Men du får påminna dig om att det inte var ditt fel
- Visst, men det var en möjlighet jag har väntat på ett år, när får jag nästa chans? Jag ser inga möjligheter framför mig, ju. Jag har 1. Handär Fabian som kan gå om han är hemma när jag åker förbi frankfurt, han har lust att komma till frankfurt, jag kan planera det på ett sätt så att det blir naturligt och inte slöseri med tid, det inte låter totalt creepy, han över huvudet taget är intresserad, jag/han är driftig nog att får något att bli av på nåtgot jäkla vänster när vi antagligen bara har ett fåtal timmar (för hur annars ska det där med tid och creepy gå ihop?). Jag vore inte förvånad om han helt enkelt inte kan, eller inte pallar ta sig till frankfurt, och då var det slut med det. 2. Bumble… fuck bumble, det har aldrig gett nåt mer än obehag och ångest i längden. 3. Idk dejta ”normalt”? ”handär din kollega då?”? Jaha? What about him? Vad är det du tror ska hända? Vad är det du tänker kan hända? Det är ingen jag är intresserad av, vad mer kan jag säga? Jag förstår inte hur jag skulle kunna tro att jag kommer hitta guld om jag bara gräver lite mer
- Jag vet inte vad jag ska säga
- Nä, det brukar bli så.
- Jag tror att det finns någon, säkert flera där ute som det hade kunnat passa med, bara för det vore så orimligt om det inte fanns det. Det finns flera du hade varit intresserad av, och det finns flera, antagligen ännu flera som hade varit intresserade av dig. Någon måste det finnas där det överlappar. Men jag förstår att du är trött på att leta.
- och varför skulle de som finns inte vara i ett förhållande redan vid det här laget? Det är ju typ per definition superkillar, och det finns onekligen tjejer som duger minst lika bra som jag. Men vadå jag kan ju inte satsa på att vara homewrecker? Det är hela havet stormar och jag blev utan stol, jag får väl gott gå åt sidan som en god förlorare?
- Men man kan ju inte leva med det synsättet
- Nä jag menar det, men vad ska jag göra om det är det som erbjuds?
- Jag förstår att du är trött. Jag ser hur du letar och griper efter varje halmstrå, varje möjlighet, och jag förstår frustrationen när det känns som folk inte fattar hur du kämpar och försöker just det som de säger.
- Det är inte för att jag inte har försökt. Jag har försökt mer än de flesta, mer än många som har lyckats. Kan de ta in det?
- Du vill inte att de ska se dig som lat eller blyg eller vad man än tänker om någon som inte har försökt. Men tänker de så? Har du frågat?
- Vad ska jag göra?
- Ingen vet. Men du är inte lat, och de flesta hade nog också blivit nedslagna av att ha ”otur” gång på gång på gång. Jag tror inte att det är rätt att se det som en tonårstanke, för en tonåring har haft typ max 3 chanser på sig. Jag tror det är en inte helt vanlig men heller inte helt ovanlig upplevelse, och jag tror att det är bra att prata om det, och inte försöka förlöjliga sig själv. Det kan vara något som är tugnt på ett sätt som de faktiskt inte förstår, och som de faktiskt behöver lyssna och ta in ordentligt för att förstå. Men de kommer heller inte ha några svar. Men kanske du en dag kan ha det åt andra.